Jättegrytorna I Askola

I Askola finns berget Kirnukallio som kan uppvisa inte mindre än tjugo jättegrytor, dvs. mer eller mindre cylindriska håligheter urgröpta i bergssidan vid slutet av den senaste istiden. Detta är det hittills mest omfattande geologiska fyndet i sitt slag i Finland.
Den största grytan, som fått namnet ”Jättiläisen kuhnepytty” (Jättens badbunke), är 4,2 meter bred och hela 10,3 meter djup.
Området med jättegrytorna ligger i Askola kommun i Östra Nyland och är tydligt angivet med skyltar vid vägen mellan Askola och Pukkila (väg 1635). 

Adress: Hiidenkirnujentie 720, Askola.

Tillgänglighet

Till Kirnukallio kommer man längs en skogsstig som börjar intill raststället/bilparkeringen vid vägen mellan Askola och Pukkila. Härifrån är det en promenad på 500 m till jättegrytorna.

Kring bergets krön går en annan, ca 300 meter lång stig – med utsikt över landskapet och markerad med röda band – som likaså leder fram till ingångsportalen.

Området kan också nås vattenledes längs Borgå å, och en anläggningsplats för båtar och kanoter finns vid åstranden i närheten av grytorna. Själva bergsbranten med jättegrytorna har gjorts tillgänglig genom ett antal trappor med skyddsräcken av järn. Grytorna är försedda med namnskyltar och informationstavlor.

1. Riisipata 2. Professori Okko 3. Professori Asai 4. Mylly 5. Kattila 6. Kuppi 7. Jättiläisen kuhnepytty 8. Nojatuoli 9. Menninkäisen pesä 10. Vuorenhaltia 11. Vakka 12. Jäävaurio 13. Tonttu 14. Päärynä 15. Tulipunakukka 16. Kukkaro 17. Kohiseva 18. Koskenlaskija 19. Luiskahdus 20. Hiisi

Bra att veta

Området där jättegrytorna ligger är alltid öppet för besökare, men har inget vinterunderhåll. 



En inträdesavgift uppbärs platsen: 4 € för familjer eller 2 € för vuxna och 1 € för barn, 10 € för skolklasser eller andra grupper. Inkomsten från avgifterna används till skötsel och underhåll av området med hjälp av frivillig arbetskraft.
Terrängen består av naturliga skogsstigar och bergknallar. Barnvagnar och rullstolar kan tyvärr inte användas här. Likaså ligger själva jättegrytorna i en brant bergssluttning där emellertid säkra trappor byggts för att göra det lättare att beskåda dem. Den som vistas på området gör det på egen risk. 

Området med jättegrytorna lämpar sig väl som utfärdsmål, t.ex. för en picknick. Observera dock att inga eldplatser finns – det är strängt förbjudet att göra upp eld. Var skonsam mot områdets natur.

Askola-Seura rf och Askola hembygdsmuseum

För skötseln av området med jättegrytorna svarar Askola-Seura rf. Föreningen är aktiv i hembygds- och kulturfrågor och driver även Askola hembygdsmuseum. Museet ligger i Askola kyrkby, ca 8 km från jättegrytorna. Adressen är Nalkkilantie 4. Museet håller öppet bara sommartid: kl. 11 – 14 varje söndag från juni till augusti (stängt över midsommaren).

Bakgrund

Jättegrytorna upptäcktes sommaren 1950 av Askolabon Soini Järvelä, då han och hans son Jaakko ville ta sig uppför Kirnukallio-branten. Han råkade då gripa tag om en unggran, som drogs loss med rötterna. I berget under den blottades en slät hålighet som vid närmare undersökning visade sig vara en jättegryta.

Många år senare, år 1964, visade Jaakko Järvelä två besökare vägen till Kirnukallio, nämligen Yrjö A. Jäntti, dåvarande vd för bokförlaget WSOY, och dennes bror Lauri Jäntti, vvd för tidningshuset Yhtyneet Kuvalehdet. Kort efter besöket beslöt Yhtyneet Kuvalehdet att finansiera en utgrävning av jättegrytorna.

De största stenbumlingarna måste lyftas ur schakten med block och taljor. Många Askolabor deltog entusiastiskt som frivilliga i det tunga röjningsarbetet. Det slutfördes våren 1965, varefter en officiell invigning hölls på Kirnukallio. Jättegrytorna i Askola blev en nationell sevärdhet.

Hur uppkom jättegrytorna?

Enligt den teori som numera omfattas av de flesta forskare har jättegrytorna uppkommit i slutet av den senaste istiden för över 10 000 år sedan, antingen i den smältande inlandsisens avsmältningsområde eller i rämnor i isen där smältvatten forsat ner. På sådana ställen har s.k. glaciärbrunnar bildats, vilkas vattenvirvlar svept grus och stenar med sig nedströms. Genom denna virvelrörelse har först en grop nötts i berggrunden, och den har sedan efterhand vidgats och fördjupats i en process som kunnat pågå i hundratals år.